Har varit "hemma" och sjukskriven idag.
När man ligger i sängen och läser börjar man tänka mycket och som utlopp för mina tankar kände jag att jag blev tvungen att besvära mina läsare med någon form av filosofiskt inlägg.

Människan och hennes eget dunkel.

Lever vi främst av vana?
Somliga verkar bära en tanke inom sig av att en ljusare framtid finns att finna bortom horisonten.
När människan nått en viss ålder finns det inte längre någon framtid att tala om.
Nuets helvete har till slut blivit människans kungarike.
Nu kan vi börja resa och rensa i rabatten.
Har de som insett det meningslösa i denna vana erhållit befrielsen från livets lidande?
Eller var det kanske sökandet och i ifrågasättandet som var livet.
En längtan och en saknad.
Kanske låter livet sig levas bättre utan en mening?
När allting kommer till kritan handlar nog livet om motivation.
En försvarsmekanism som håller människan borta från hennes eget dunkel.

----------------
Now playing: In Defence - Don't Call Me A Moshist
via FoxyTunes